Från ”late bloomer” till att driva galleri: Jaana hittade sitt uttryck på Gerlesborgsskolan.

Året då allt kastas om

Första året på Gerlesborgsskolan rör sig snabbt mellan uttryck och material. Video, teckning, skulptur, performance, installation och måleri. Ett uttryck som Jaana var minst trygg i.

”Måleriet var inte min starkaste sida när jag började. Det var väl det jag var mest nervös inför. Jag upptäckte samtidigt att: okej, jag kan faktiskt lära mig hur man kombinerar färger för att få fram det här. Hur blir det om man jobbar med komplementfärger mot varandra. Och jag upptäckte att jag tycker det är väldigt roligt att måla.”

Men hon är ärlig om att intensiteten kan slå åt andra hållet också.

”Det kan vara så att självförtroendet får en törn. Jag kunde känna att jag är skitdålig, och då går jag in i någon försvarsmekanism och säger nej, jag vill inte göra det här.”

Det hon höll fast vid var ett förhållningssätt och berättar att det hon inte behärskade ändå gav henne något.

”Jag försökte se det som att det här också kan ge något till mitt fotograferande, eller till att jag jobbar med rumsliga installationer. Att jag inte är främmande för att jobba med färg eller andra tekniker. När jag känner ett motstånd påminner jag mig själv om att jag faktiskt kan använda det till något annat.”

Genom att testa olika uttryck fick Jaana en helt annan känsla för hur andra konstnärer jobbar. Det har inte bara öppnat upp hur hon ser på andras skapande, utan också gjort det mycket roligare och lättare att snacka konst med andra.

”Nu förstår jag mycket mer varför och hur en annan konstnär jobbar, hur det uttrycket kommer till. Det blir ett större språkbad som man kan befinna sig i.”

Att börja formulera

Den mest påtagliga förändringen handlar inte om någon enskild teknik, menar Jaana. Det handlar om att få tillgång till både tid och rum, och hur idéer kan växa när båda förutsättningarna är uppfyllda.

”Innan Gerlesborgsskolan fanns det knappt någon tid. Jag är en person som behöver en uppstart, jag behöver nästan gå in helt i någonting för att komma igång. Jag fick idéer som jag kunde göra, men det kunde gå väldigt långsamt.”

På Gerles blev det tvärtom.

”Det blev en tid för alla mina idéer, och för att få bolla dem med lärare som är yrkesverksamma konstnärer. Jag fick ett större fokus i mitt arbete och kunde lägga upp mina planer för vad jag ville genomföra.”

Men det handlade inte bara om att få nya idéer gjorda. Minst lika mycket om att ta hand om det hon redan hade.

Hennes fotograferande hade pågått under en längre tid, men utan tydlig riktning.

“På skolan kunde jag börja formulera vad jag vill med de här arbetena. Hur skulle jag vilja se dem gestaltas.”

Svaret syns i utställningen State of Being hon visar under vårt samtal.
Till den gick hon tillbaka till foton hon tagit flera år tidigare och gav dem en annan form genom att visa dem på storbildsskärmar för att bygga en atmosfär att kliva in i. 

”Tiden på skolan gav mig ett ramverk för mitt arbete, och det är det jag tar med mig nu också. Att hitta en metodik för att komma igång och jobba.”

Tiden efter Gerles

Jaana gick ut i våras. Sedan dess har hon ansvar för ett konstgalleri, som hon driver ideellt tillsammans med en kollegan Flavio Monte Lanaro, som hon träffade på Gerlesborgsskolan. 

Just nu visar hon utställningen State of Being tillsammans med Isabella Lövqvist, en vän hon känt i snart tjugo år och som går sitt andra år på Gerlesborgsskolan. 

”Utställningens verk är ingenting vi säljer. Det här är en upplevelse. Vi vill inte ge för mycket vägledning, utan att det ska vara så öppet som möjligt för egna tolkningar.”

Framtiden beskriver hon som oskriven, men inte otydlig.
Hon söker arbete inom publikverksamhet på museer och konsthallar, och vill bli bättre på att söka stipendier för att kunna tänka i större format. Att bli heltidskonstnär är inte målet. 

“Jag ser inte att jag kommer vara heltidskonstnär. Jag kan jobba med min konst, men samtidigt kan jag jobba nära konstnärer och andra kulturutövare. Nu siktar jag på att hitta en balans där jag kan jobba som deltidskonstnär. Det är som att jag får det bästa av alla världar. Jag får jobba med konsten och mitt eget skapande, jag får stötta andra, och jag får komma med idéer om hur man driver ett galleri.”